Igår styrde jag blå fyrfotingen, tillsammans med Emil och Pepsan givetvis, mot sydligare breddgrader och ju närmare målet vi kom ju mindre snö uppenbarade sig i skogen. Vägen var blöt inledningsvis vilket förvånade eftersom det var -13. Livsfarligt tänkte jag...
När jag svängde in på mammas och pappas lilla smala väg kunde jag med glädje konstatera att DET ÄR BARMARK här! BARMARK! Dvs. ingen snö!

Idag har Emil och mamma båda besökt Sahlgrenska, mamma hos en specialilsttandläkare och Emil till en plastikkirurg, låter som lyx tycker jag... Hur som helst så var vi tidiga jag och Emil så vi satt i godan ro i väntrummet och då kände jag att det var dags att för tredje gången före tio besöka en toalett... Följde den gröna linjen i golvet till handikapptoan, gjorde det man gör med småbarn och stod sen och förberedde mig för att gå när det plötsligt:
" Piip, piip, piip"
Shit, vad? Åhå, han har hittat larmknappen, som jag på flera andra toaletter galant undvikit, så jag återställde och gick ut. Såg där en grupp sköterskor som diskuterade larmet så jag var tvungen att erkänna:
- "Det var han!"

En del av personalen gick omkring i såna där operationsmössor och kläder som jag klassar som operationskläder, hann bli ett snudd orolig att det var operation idag men så tänkte jag till och det blev det inte. Men väl i mars-april, en skalloperation för att minska pannan och ge mer plats längre bak. Känns skrämmande och bra på samma gång.
Därefter följde fotografering av två olika fotografer, en medicinsk och en privat som jobbar ihop med plastikkirurgen...

Hem och där väntade två spår och det gick åt skogen trots att vi spårade på åker... Det bästa med hunderiet kommer nu, bortförklaringarna. Lååång liggtid, orutinerad hund, länge sen sista spåret, åkerspår och blåsigt. Bästa Linda hade lagt två spår på två olika åkrar och känslan var fel på båda så imorgon väntar nya spår, genomtänkta så vi hittar känslan.

So long!