Fredagen den 13, hoppsan var det den dagen idag?
Tanken var att städa idag men jag är inte den som är den om det dyker om annat trevligare... Städningen finns ju kvar!?
Eftersom det är fredag så är det Sussidag. Vi gick och strosade i nästan två timmar eftersom jag inte hade andra planer för dagen, idag hade jag dessutom inte hjärta att lämna Jatzy så även han fick följa med och det var en ängel i nosgrimma jag hade med mig... Kom hem runt halv tolv och då intog jag och sonen lunch eller jag åt och han tyckte inte om mammas kok-konst dagen till ära så han fick lite äpple. När vi ätit klart och jag hade plockat undan ringde Mackan och vi bestämde oss för att spåra i Brovallen.
Jag och Emil (han var i bärselen) la först spår till Rosso/Dojan, en schysst vanligt spår utan konstigheter. Eftersom Mackan sen sa att jag fick göra vad jag ville på Skippos så kunde jag ju inte låta bli. Kom förbi en jättegrop och ja, det blev lite kämpigt med Emil på magen att ta sig upp men det var det värt. Tänkte sen: "Hur tror hon att jag INTE skulle gå? Å så gick jag så. Bytte från vanlig men stenig skog till hygge med småbjörkar tillbaka in i steniga skogen och ut i kanten mellan hygge/skog och in bland mycket stenar. Jag hade skitkul när jag la spåret... Började sen spåra med racer-Jatz... Om jag vill konditionsträna mig och hjärngympa honom då ska vi spåra! Enligt Mackan såg hon en liten röd mössa hoppa omkring bland granarna och tallarna i full fart, japp det var jag! Han spårade jättebra, motiverat och med låg nos ungefär halva spåret sen tappade vi bort oss. Nä, han tappade bort oss och jag insåg för sent att vi inte var på spåret så jag bröt men är jättenöjd med det han gjorde bra.
Jag passade på att söva Emil i bilen medan Mackan tog Skippos spår och hon kom tillbaka som ett stort leende, det hade gått jättebra och de hade haft jätteroligt. Kanon! Sen tog jag Pepsis spår och ja, vad ska jag säga? Anders är numera less på att höra mig säga hur otroligt nöjd och glad jag är... Var därför tvungen att ringa Sussi. Hon spårade så kanon, mitt i, lugnt och sansat. Alla pinnar med, koll i vinklarna. Jag kom på mig själv med att gå bakom med världens största leende på läpparna den sena fredagseftermiddagen mitt i skogen. Det var en sån fantastisk känsla! Åh!!! Detta är ett ögonblick jag ska ta med mig.
Jag ska erkänna att jag är lite off på hur själva spåret gick med Rosso, befann mig fortfarande i mitt rus. Förlåt! men jag tror att vi alla är nöjda?!
Nu har jag två nöjda hundar som sover bredvid mig. Emil sover i sin säng och Anders i sin. Vi ska på utställning imorgon och måste åka tidigt...
God natt!